För ungefär ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att ställa mig på löpbandet på det gym där jag under några dagar i veckan under många år tränat styrka. Fokus har varit styrka och smidighet.  Just den här dagen hade jag tänkt att springa en kvart eller så. Det blev 5 minuter. 5 långa minuter där maxpuls förmodligen nåddes efter redan 1 minut. Jag blev konstigt nog chockad. Vad var det här? Jag är ju hur vältränad som helst och skulle lätt kunna springa en mil i en lerig uppförsbacke med 10 kg packning på ryggen. Fel!

I ett läge där jag insåg att flera års arbetande vid skrivbord och minimalt med rörelse tagit ut sin rätt på den kondition som jag en gång haft kände jag att det här måste jag gör något åt.

Jag laddade ner en springapp, Runkeeper. Jag sprang på löpband, stirrandes in i en betongvägg. Trist. Det var i början av året 2013. Kallt, mörkt och säkert snöslask ute. Så där sprang jag, ett par gånger i veckan blev 3-4 gånger i veckan. Jag ökade självklart både hastighet och avstånd för snabbt. Det gjorde ont. Då menar jag överallt. Inte lite i vaderna, eller lite i låren. Det gjorde ont i hela kroppen. Just jag är en person som inte ger upp före det är över, slut – jag lämnar in. På både gott och ont.

Allt löpande ledde mig in på mitt första lopp. Söder Runt, 13 juni 2013, ett lopp som sträcker sig runt Södermalm i Stockholm över 10km. Värsta jag varit med om. Reslutat på Racetimer för dig som söker det. Jag lunkar in på tiden 53:50. Helt förstörd. Det viktiga här var att jag faktiskt gjorde det! Sjukt vilken känsla det var. Från ingenting till 1 mil på ungefär 4 månader.

Laddat, taggad. Ni som läser och sett rubriken Asics Stockholm Marathon 2014 undrar väl när det kommer. Det kommer. Det här var bara början. Det visste jag inte då. Jag fortsatte att springa. Det handlade hela tiden om att kunna springa milen, lite snabbare än passet innan. Vid det här skedet visste jag inget om backpass, intervaller, progressiva ökningar eller löpskolning. Det var ju trots allt sommar 2013 och jag var en helt nykläckt ”löpare” (bordslöpare?).

Midnattsloppet 17 Augusti 2013 i Stockholm. Av en slump hamnar jag i startfältet här. Jag hade ju anmält mig… Här har vi en bana på 10K som skiljer sig rejält mot Söder Runt, som är väldigt flack. Nu är det backigt, trångt, refuger och fest! Vilken grej, superkul – testa om du inte har gjort det! Min tid på milen ser annorlunda ut. Inte mycket, men annorlunda Här hittar du min tid.

Nu till det märkliga. Jag stöter på en annan pappa på förskolan. Han springer sedan några år. Han springer dels 21K. Halvmaraton. Är han galen? Okej, jag köper en startplats. Nu kör vi! Jag kom runt. Det var tufft. Mycket gick fel. Laddning, vätska, mat, gel. Ja, det mesta. Det roliga var att komma i mål. Själva loppet i sig är en fest med publik som stöttar runt hela banan. Värmen trots September i Stockholm var tuff att springa i, kring 22-23 grader och sol. Min tid på DN Stockholm Halvmarathon 2013 blev helt ok 1.56.21. Från 1 km till halvmarathon på 8 månader. Jag är nöjd.

Sedan springer jag Tjurruset. Spring tjurruset, det är kul!

Nu är det tomt. Oktober. Jaha, slutar det nu. Allt springande. Bara att invänta julafton och lite skidor i Sälen. Nej. Såhär får det inte sluta. Jag anmäler mig till Team Stockholm Marathon, TSM. Där jag till och med ser mig själv på en bild.  Jag ska alltså träna inför mitt första marathon. I Stockholm 31 maj 2014. Anders Szalkai, en grym och trevlig kille som tex vunnit Stockholm Marathon år 2001, har skapat individuella program för löpare för att nå olika mål med löpningen. För min del ett marathon på en tid under 3.45 som jag sedan ändrade till en måltid under 3.30.

Att börja träna med TSM var förmodligen det bästa som kunde ske inför loppet. Här finns det löpare med liknande erfarenheter och löpare med extremt stora erfarenheter av löpning och marathon. Vissa har sprungit uppemot 300 marathon. Helt otroligt.

31 Maj 2014. Asics Stockholm Marathon. 16 månader av löpning. Jag har inte längre ont i kroppen. Jag har tappat några kilo under resans gång, si sådär 8-10kg. Jag har slitit ut ett par löparskor. Gått från lätt pronation till att ett mer naturlig steg. Från hälnedsättning till mellanfotsnedsättning i löpsteget. Bättre hållning, bättre allt. Tack vare löpskolningen i TSM och en hel del studerande av filmer på tex youtube efter att ha surfat runt på google. Jag har tömt kalorier och fyllt på med kalorier. Tillräckligt med sömn. Allt är klart. Det är dags. Jag är redo, jag vill springa, jag vill i mål, jag vill ha upplevelsen.

Det har varit varmt under april och maj 2014, uppemot 26 grader och sol. Förödande. Orolig att det ska bli ett ”ökenlopp”. Vädergudarna är dock med oss löpare, och vädret blir perfekt. Svalt, med lite regn strax förs startskottet. Jag kör med shorts och linne.  Vaselin i mängder. Sopsäck håller mig varm inför starten. Fokuserad. Väldigt redo. Väldigt. Och där. Sträckning i låret. Vad händer? Är det för att jag är spänd. Är jag för kall? Jag joggar runt försiktigt i startfållan. Det här är inte bra. Känns inte bra. Jag går runt, kör lite lätt dynamisk rörlighet. Får upp värman. Smärtan lättar. Fokus igen. Och där går starten, flocken rör på sig. Vi är på väg. Jag är på väg!

Resultatet av träningen, uppladdningen är att få komma i mål. Det är helt fantastiskt, svårt att beskriva. Tiden ser du här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*